jun 15

Skrivet av: mekolk
2011-06-15 20:17 

När jag flyttade till Umeå för att börja studera till läkare fanns det till en början en stor hemlängtan att fylla. Först med studentliv tills jag en dag vågade mig iväg på en multisportträning. Alla var välkomna – passet bestod dock av 2,5 timmes långdistans i mardrömstempo. Kom hem helt slut, alla planer på att plugga till morgondagens dugga var helt borta men jag var helt såld på IKSU multisport. Precis som Picasso har olika perioder kan man säga att mitt liv också är indelat i olika delar; nu kan man säga att ”multisportande småbarnspappeåldern” började. Under flera månader träffade jag nog Simon och Peter mer än någon annan vän i Umeå; många timmar på IKSU och ute i löpspåret. Varje kristi himmelsfärd for Peter och Simon iväg till Karlstad för ett 48 timmar lång multisporttävling och varje år lovade jag mig själv att nästa år är det min tur.

Nu, 2011, blev det äntligen min tur. Många turer var det om vem jag skulle köra med men till sist ställde världens bästa kompis Niclas upp. Han trodde först att han tackat ja till en 12 timmarstävling; såg mindre nöjd ut när han förstod att vinnande lag skulle vara ute minst 24 timmar och tur var det kanske att han inte förstod att vi skulle vara ute 36 timmar innan vi passerade mållinjen. Modig är han dock, längsta tävlingen han kört var när vi för några år sedan trampade runt Vättern med våra mtb på 15 timmar, han köpte inlinsen en vecka innan tävlingsstart och av alla år vi känt varandra var detta inte hans starkaste år formmässigt.

LGT 2011 bestod av en kort klass; ca 286 km fågelvägen på mtb, löparskor, inlines, skateskidor, rep samt i kanot. Tävlingen gick i Torsby som tillhör Värmlands kuperade delar och när tävlingen var slut hade vi klättrat mer än 4000 höjdmeter. Det var runt 15 startande tvåmannalag i herrklassen, 15 i mixklassen och 1 i damklassen. Banan bestod av en prolog med inlines, mtb, orientering samt skateskidor i Torsby skidtunnel. Sen 24 km teknisk mtb, 17 km orientering, 13 km kanot, ca 8 km inlines, ca 15 km orientering, 100 km mtb, repmoment, 60 km mtb och till sist 21 km kanot med efterföljande 3 km orientering.

Jag gillar inte alla förberedelser inför multisport och tyvärr fyllde inte Niclas den luckan. Detta kombinerat med att jag har en alldeles för full kalender med jobb, plugg och annat gjorde att våra förberedelser var katastrofala. Tur då att vi fick världens bästa sponsor till laget. MZ plåt, firman när Niclas jobbar som plåtslagare, räddade vår tävling. De råkar ha väldigt bra bilar för multisport; drömmer inte alla multisportare om att ha en skåpbil att bara lasta in cyklar, packning och mat i? Helt plötsligt blev det inget problem att vår packning var ett kaos. Sen fick vi lite hjälp med startavgift så vi bar glatt våra röda MZ-plåttröjor innan start och efter målgång. 

Onsdagskvällen 1 juni körde vi till Karlstad för att sova, sen stor hotellfrukost innan vi körde sista biten till Torsby. Här fanns det mycket vi kunde gjort annorlunda och bättre. Vad sägs om att köra till Torsby direkt för att få mer tid till förberedelser på torsdagen, handlat bananer och choklad på onsdagen istället för att panika iväg 1 timme innan start och kanske planerat lite mer i bilen?

Inget av detta gjorde vi och torsdagen blev väldigt stressig. Från halv nio till starten som gick sex på kvällen satt vi inte ner många stunder. Den stora väskan som skulle transporteras till visa byten packades, cyklarna fixades och kanoten kördes bort till kanotlämningen. Vattenflaskor skulle fyllas med sportdryck och mat packas. Detta samtidigt som vi skulle rita in vägval på kartan förbereda våra ryggsäckar vi skulle ha på ryggen. Till sist, efter att jag missat tävlingsmötet för att handla mat och därför inte visste just något alls om banan, var det äntligen dags att köras iväg till start. Och då, precis som vanligt, släpper all stress. Man kan inte göra något mer utan nu är det bara att tävla; och det är ju det som är kul!

Starten gick 18.00  i Torsby centrum på inlines bakom en raggarbil. Vi ställde oss stabilt i botten av startfältet; Niclas skulle ju köra sitt livs andra pass på inlines och att ligga och hetsa längst fram kunde ju bara sluta med benbrott. Efter 2,5 km var det dags att byta till löpskor och orientering; en kort men ganska svår bana gjorde att vi plockade massa lag tack vare Niclas fina orientering. Sen var det dags för inlinesorientering på Torsby:s rullskidbana. Vi hade några näradödenupplevelser men klarade oss utan att krascha. Sen var det dags för 8 km teknisk mtb-stig. Den här sträckan njöt jag medan Niclas såg så himla trött ut. Kan erkänna att jag i denna stund var ganska säker på att vi inte skulle gå runt hela banan. Jag kände mig dock jättestark; benen svarade fint och när gav oss in i skidtunneln och körde 5 stycken 1 km-varv kunde jag hålla jämn fart med Niclas på skateskidor. Nöjda joggade vi ut ur tunneln efter att ha plockat ännu några mixlag. Tid på prologen; 2 h 20 minuter.

Sen startade tävlingens värsta sträcka; en mtb-cykling på 24 km som på kartan såg jättefin ut men som slutade med att vi säkert släpade cyklarna 1/3 av vägen. Gick längs hovfjällsleden; som jag kan berätta stundtals trots ledmarkering knappt är en stig. Vi höll dock god fart och ledde en stor klunga med mixlag tills vi cyklade fel; upp för fel höjd och fick cykla ner igen. Kom ikapp lagen igen men blev 5 minuter efter till växling då min cykel krånglade lite. Vi cyklade nästan 3 timmar.

Sen följde ett långt byte; vilket blev temat för hela tävlingen. Niclas hade deklarerat klart under mtb-sträckan att han minsann tänkte fika länge. Lagom till att vi skulle ge oss av hade det andra Stockholm multisportlaget mix med Niklas Kåvius och Kristina från Karlstad multisport kommit till växling och vi bestämde oss för att springa ihop. Det var lite dumt i efterhand. Niclas och Niklas K kommunicerar inte med varandra så båda tror att den andra läser kartan och vi missar vår avtagsstig. Det resulterar i en bom på säkert mer än 15 minuter; samt att vi fick springa upp massa höjdmeter då vi fortsatt för långt på en väg som gick brant nedåt. Sedan joggade vi tillsammans men jag och Niclas fick verkligen hålla igen. Vi borde kanske ha lämnat dem men nu blev det inte så utan vi växlade in tillsammans efter 1 timme och 45 minuter, vid kanoterna efter att Niclas gjort en alldeles fantastiskt avslutande OL-sträcka tvärs genom skogen.

Nu drog Kristina och Niklas K fort iväg i kanoterna (det var tacken för att vi dragit dem på löpningen ;) ) och vi hängde på. Acron, en kolfiberkanot, passade oss jättebra och all vinterns paddelträning hade faktiskt givit resultat och mot alla odds kunde vi hänga på dem. Niclas satt med kanotpaddel och styrde medan jag jobbade med min kajakpaddel fram. Jag hade ju missat tävlingsmötet då jag var iväg och handlade mat och därför missat all information om de små forsar man kunde välja om man ville paddla igenom eller lyfta sig förbi. Niklas K och Kristina paddlade bara på, min Niclas följde bara efter och två av fyra forsar gick bra. Min 2 meter långa Niclas väger dock över 90 kg; så sista forsen kommer Niklas K och Kristina över; medan vi fastnar på en sten. Vi välter och får simma till land. Klockan är mitt i natten; solen är inte uppe och den sista timmen i kanoten sitter jag och fryser som en hund. Niclas är dock fantastisk; vad sägs om kommentaren ”nu blir det ännu mer äventyr att berätta om när vi kommer hem” när han står mitt i forsen och tömmer kanoten på vatten. Vi paddlade ca 2 timmar och 30 minuter.

Vid bytet väntar dock en överraskning; Niklas K och Kristina står och väntar på oss då de glömt inlineskartan för nästa sträcka. Jag nästan gråter för att jag är så nerkyld, Kristina räddar mig dock och ser till att jag får på mig torra kläder och att vi ger oss iväg. Jag känner mig ganska konstig; har startat tävlingen med penicillin i kroppen på grund av en infektion och det var verkligen inte helt optimalt att bli så kall. På denna sträcka kan man välja mellan två vägval; ett där man springer och ett där man åker brant inlines uppför. Här övertygar Niklas och Kristina oss för att välja inlines. Sträckan är vidrig i sann LGT stil; 1/3 är inte ens asfalt utan grus och det är hur brant som helst. Vi peppar varandra; Kristina är fantastisk och Niklas är stark. Min Niclas och jag kämpar men tänker båda två tänk om vi valt löpningen… (fick dock höra sen att den mest var klättring och vidrig den med). Vinnande mixlag (FJS) körde denna sträcka på 1 timme och 10 minuter; vi klättrar i 2 timmar och 10 minuter…

Vi kommer upp till bytet där vi lämnat cyklarna igår natt och tar en kort paus innan vi ger oss ut på en myrorientering. Jag mår jättekonstigt efter nedkylning och sedan galen inlinessträcka men vi bestämmer oss för att köra i alla fall. Niclas orienterar som en gud och jag får hjälp av en lina. Vi gör en supersträcka (tänk vad bra vi skulle gått om jag mått bättre) men svär mer än en gång över kontrollpunkterna som är mitt i riktigt geggiga myrar. En av dem är så djup att jag först går ned till midjan och sedan ramlar och simmar som en gråsäl i gyttjan. Tur att man har en så förstående lagmedlem som Niclas som står och garvar åt en… Tid 2 timmar och 50 minuter; FJS körde på 2 timmar och 30 minuter.

Kommer in och har plockat massor av lag på orienteringen trots att jag var så konstig i huvudet men tar en växling på 50 minuter så alla lag kommer ikapp igen. Var säkert klokt dock; vi äter och dricker och laddar för de 16 mil mtb som väntar.

Första delen av mtb är en 10 mil lång sträcka. De två första kontrollerna går långsamt och tungt. Vi tar bra vägval men jag håller på att somna flera varv på cykeln. Klockan är nu runt 12.00 och vi har varit ute i 18 timmar. Men sen händer det något. Vid andra cykelkontrollen möter vi upp Tony vars lagkamrat skadat sig. Han ramlar ur skogen på det mest knasiga stället och vi föreslår honom att slå följe. Och med Tony kommer energin. Han är rolig och pigg; vi börjar helt plötsligt cykla på och kommer ikapp Kristina och Niklas igen till repmomentet. Tid 8 timmar.

Att komma till repmomentet var vårt första delmål. Här var vi efter 24 timmars tävlande. Här fanns det grillad mat åt Niclas (inte så mkt vegetariskt åt mig dock) och två galet roliga flying fox – man sitter i sin sele och åker karbin snabbt över en stor fors. Vi stannade en timme innan vi gav oss iväg på sista mtb-cyklingen.

Denna sträcka var kombinerad OL och MTB. Och min Niclas gjorde som vanligt ett fantastiskt jobb. Två löpkontroller på en myr plockade vi galant och sedan körde Tony, jag och Niclas på riktigt bra och jag tror att vi hade bästa mixlagstid på denna sträcka. Jag får lära mig vad mölja betyder; återigen ska vi följa en stig som inte finns vilket leder till att Tony tar cykeln över axeln och vi ”möljar” oss igenom skogen 300 meter upp till en grusväg. Sista biten är jag rejält sömnig men efter en hel del koffeinpiller slutar jag se troll överallt och kan cykla på.  Vid 23.00 kom vi till paddlingen. Tid 6 timmar.

Paddlingen var jättevacker och innehöll denna gång inga forsar. Däremot ett 2 km långt lyft. Hade jag lyssnat på min Niclas hade vi tagit med oss en vagn för kanoten. Det hade jag dock inte gjort utan det blev två kilometer med acronen på axeln. Vi tappade nog ingen tid med jag hade så ont i axlarna efteråt. Vi hade sällskap av Tony och hans lagkamrat Mattias hela paddlingen då de också glömt karta. Vilket var trevligt. För jag var himla sömnig. Redan under sista mtb hade jag sett himla många sömnmonster; nu såg jag konstiga saker överallt. Nickade till i acronen flera gånger och höll på att välta den; tur att man har en Niclas som kan balansera och hålla en vaken.

Klockan 05.00 paddlade vi äntligen in i Torsby. Vi dumpade kanoten snabbt och sprang de sista kilometrarna till skidtunneln, upp för slalombacken och sedan in i mål 06.16; 36 timmar efter vi startat. Vi kom in som 6 lag av 12 startande.  FJS som vann körde på 29 timmar men efter våra förutsättningar var vi jättenöjda. Niclas första tävling och för mig min första långa tävling utan hjälp. Linan såg jag enbart under orienteringen efter paddlingen. Annars hade jag klarat av att driva på mig själv hela vägen.

Jag tar med mig att det är dumt att tävla med penicillin i kroppen; så dåligt som jag mådde efter vi vält vill jag inte göra igen. Jag tar med mig att jag är så galet imponerad av Niclas som orkade ta sig igenom tävlingen. Och jag tar med mig att jag faktiskt klarat av att komma tillbaka från mitt nyckelbensbrott i september och är till och med starkare än förra året.  Och det är en av mina största vinster. Jag lät inte otur och en felbehandling av nyckelbenet vinna.